Morfar <3

Idag e d ett år sen morfar fick en, tror dom, hjärtinfarkt, å dog. Ensam, mitt ute i skogen. Jag undrar va han kände, mer än smärtan då. Va han tänkte när han ramlade ihop, eller om han redan va död när han nådde marken. Spelar ingen roll hur mycket jag än tänker på d, för jag kommer aldrig att få veta.

Helgen den 18-19 oktober förra året va jag nere i Källsjö. Skulle på höstfest. Såg inte alls fram emot d först, men ju närmare kvällen kom, ju roligare blev d. Inte anade jag då va måndagen skulle bju på...Jag kom hem på söndagen, ingen som helst förvarning om morgondagen, men d brukar d väl sällan vara.
Måndagen...jag kommer inte ihåg va jag gjorde på dan, men jag å Lisa hade bestämt att vi skulle göra scones på kvällen å sitta å mysa med en film hos henne när hon tränat klart. Hon gick ner till gymmet å jag skulle ringa syrran. Först va d ingen som svarade, andra gången gick d inte fram nåra signaler. Konstigt tyckte jag, va e d som e fel nu då? Tredje försöket fick jag tag på mamma. Hörde på hennes röst att d va nåt fel. Dom va på väg till mormor. Blev automatiskt att jag frågade varför. Sen sa jag "D e nåt som har hänt, jag hör d". Mamma svarade: "Ja, d e nåt som har hänt". "E d gamlafarmor?" forsatte jag. "Nej", sa mamma. "E d morfar?" "Ja". Sen va tyst i ett par sekunder,. Jag tänkte att han hade blivit dålig å åkt in akut till Borås eller nåt. "Va e d då?", sa jag tyst. "Jag vet inte", sa mamma. "Vet bara att han e borta". "VADDÅ BORTA?!" nästan skrek jag. Sen la jag på. Å grät floder. Ringde Fröberg, men fick inte fram ett ord på säkert tio minuter, bara grät. Ringde Sofie sen å hon kom in till stan å hämtade mej, så jag slapp va ensam över natten.
Pappa ringde sen å förklarade va som hänt.
Morfar hade åkt till skogen för att jaga på morgonen, d va hans stora intresse. På eftermiddagen skulle dom ta hand om d dom skjutit, å jaktkamraterna pratade med morfar via radion. Troligtvis hade han tagit sin ryggsäck, sitt gevär å gått ner från jakttornet å va på väg till resten av gubbarna när han fick en hjärtinfarkt å föll ihop å dog. Eftersom morfar inte dök upp, så ropade gubbarna på honom i radion igen. Men dom fick inget svar, så då gick dom dit. Å då hittade dom honom på marken. Sen vet jag inte mer. Dom fick väl ringt 112, ambulans å polis kom till platsen.

D va bara olyckligt att jag skulle få veta på d sättet. Hade inte jag ringt, så hade dom ringt mej senare. Vilket i sej inte betyder att d hade vart lättare. Men just då vart d lite fel. =O(
Vid ett sånt tillfälle känns d för jävligt att vara så långt som
30 mil från familjen.
Jag åkte hem på torsdagen, Fröberg körde mej ner till Jönköping, där jag tog bussen till Borås å mamma hämtade mej.

Sen va d fest på 4H-gården på lördagen å jag hade lite svårt att bestämma mej om jag skulle gå eller inte. Till slut blev d att jag åkte dit (nykter, för att kunna ta mej hem om d blev jobbigt) för att ha kul å få lite annat att tänka på ett par timmar. Å d slog väl ut. Bor ju nu för tiden i Kinna, med Tommie. Honom hade jag aldrig träffat om jag inte åkt dit. Så nåt gott kom d väl ur detta jobbiga. <3 Sen va faktiskt festen jäkligt kul. Speciellt då vi lurade Levin å Zacke ute hos djuren. Haha, så jävla lustigt!

Blir att åka till Kinnarumma kyrkogård å tända ett ljus å lägga en ros på morfars grav i eftermiddag.

Ett år har gått och
du är så otroligt saknad.
Sov i ro. Love you. <3